Vasaloppet

Blev inte riktigt som jag tänkt mig. Men nästan. Det var mycket folk och jag gjorde allt för att peppa upp mig, men peppen infann sig inte. Vi märkte inte av att starten gick och kunde en stund senare åka iväg i lugn takt för att sedan köa upp för en backe som kunde jämföras med rusningstrafiken ut ur Stockholm en fredagkväll.


Vad som hände framme vid starten eller längre fram på startrakan gick inte att uppfatta.

Mina skidor innan starten. Skidorna som är klockrena att åka på när man tränar man helt värdelösa i vasaloppssammanhang. Så fort någon kliver på min skidan tappar jag den. Mellan Smågan och Mångsbodarna, c:a en mils åkning, tappade jag skidan två gånger. Fick springa mot strömmen för att leta upp den. Inget jag rekommenderar. Jag ville inte ha en repris från förra året. När jag dessutom fick en fruktansvärd huvudvärk som dunkade mot tinningen gav jag upp. Det är mer livskvalitet att se Johan och Petter gå i mål än att inte pina sig igenom sju mil till, vilket jag mycket väl kunde ha gjort, men till vilken nytta? De på jobbet hade skrämt upp mig med historier om hjärtmuskelinflammationer och innan hade jag lovat dem att åka i lugn takt till Mångsbodarna för att se hur jag kände mig, men jag märkte att jag efter Smågan, när det gick ganska ok att åka på som man ville, inte kunde åka vidare lugnt.

Jag tog bussen till Mora och träffade på en norrman som var helt facinerad av oragnisationen runt Vasaloppet och det är verkligen något jag kan hålla med om. Men det är samma fina organisation vid Öppet spår och jag är nu helt övertygad att Vasaloppet avnjuts bäst framför tv:n (om man inte kan vara i startled fem-sex som aldrig kommer att inträffa). Däremot kan Öppet spår kanske bli en årlig tradition. Vi får se. Just nu är Johan på.

Väntan i Mora.

Johan var snabb. Jag hann bara fånga hans ryggtavla.