I måndags såg vi De kallas oss artister på TV. Det handlade om Annika Norlin och de filmade när hon cyklade på Kungsgatan i Umeå. Det nästan snörpte till i hjärtat på mig. Det är ju jag som ska cykla där, fram och tillbaka längs Kungsgatan och upp och ned för Svingen.
Det blev även ett bekant återseende att se alla hus längs Kungsgatan och på kvällen slog det mig varför jag blev så glad. Jo, för i Umeå är husen hus. Det går lätt att orientera sig genom att säga "efter det gula huset..." eller "gå tills du ser ett blått hus med tegeltak...". Hus kan få smeknamn som Saltapinnhuset eller Krösus Sorks hus. Husen urskiljer sig.
I Stockholm sitter husen ihop. Man märker inte ens att man kommer till ett nytt hus, man ser ingen skillnad. Man ser heller inga hustak, gatorna är för trånga och husen för höga. Det är bara långa rader ut av hus i samma färgnyans. Inga staket eller buskar som avskiljer husen, det är knappt att man lägger märke till port och husnummer. Några gånger jag har gått förbi porten till mitt jobb. Skulle det inte vara för att det dyker upp en busshållsplats strax efter så skulle jag bara fortsätta gå.
Annars är Stockholm en underbart vacker stad förutom just att gatorna är tråkiga. Tar man en promenad längs vattnet och tittar över på andra sidan så blir man alldeles lycklig av att Stockholm är ett konstverk i sig.
1 kommentar:
Måndag 110228
Jag skriver på ditt senaste inlägg.
Hej, och grattis på namnsdan. Jag trodde du skulle ha hunnit skriva nåt om öppet spår, men jag lugnar mig på den frontae. Nu har vi fixat någon form av kontor i nya rummet med bärbar dator. Glömde säga att Ankan gifte sig för två veckor sedan med Chrisopher, vars pappa är engelsman, så jag undrar vad hon heter i efternamn nuförtiden. Boströms åkte ner till Sthlm. Rebban och Frida Nilsson hade visst gjort någon film också där dom intervjuade Päran bl a. Skulle vara kul o se.
Nu skall jag snart lägga mig och slöa framför fråga doktorn. Pappa skall på möte på Sandviksplan.
Hälsn mamsen
Skicka en kommentar