Fyra mil senare

I lördags var jag värsta superwoman och sprang jubileumsmaran åt en kompis. Hon hörde av sig i slutet av maj och undrade om jag ville springa då hon själv inte kunde. Javisst, svarade jag på en gång och satte igång och träna i juni. Försökte komma ut några gånger i veckan men fick inte till så många långpass, när jag slutade träna i början av juli hade jag bara avverkat två längre pass på 19 respektive 23 km.

Plötsligt var det lördag den 14 juli 2012, 100 år efter OS, och upp till bevis. Jag var nervös eftersom jag varit sjuk och att vi blivit uppmanade att klä oss tidsenligt, vilket jag inte lagt ned någon energi på. Det enda jag gjorde var att sätta på mig näsduken som de ville att vi skulle ha på huvudet. Jag träffade på Johan B från jobbet innan start och han hade gjort likadant. Det var några utklädda, men de allra flesta körde i vanliga löparkläder.

Det var häftligt att vi fick starta från Stadion. Publiken hejade och det var häftigt att springa ut till startfållan och sen sköt Svea Livgarde en startsalut med sina musköter och vi fick springa ett halvt varv med en jublande publik som bakgrundsmusik. Sen var det bara att börja springa. Sprang i ett lugnt tempo och tänkte att varenda uppförsbacke nu blir en nedförsbacke på tillbakavägen. (Man glömmer ju att det i slutet är nedförsbackarna som gör mest ont.) Banan var väldigt backig i början men det blev planare och det var fullt med publik längs hela vägen som hejade och många var utklädda.

Jag sprang med ett leende nästan hela vägen för det var så härlig stämning längs med banan. Det var perfekt löpväder och efter ett tag började vi möta de som redan varit och vänt så då kunde vi heja på de bästa löparna. Jag försökte efter ett tag spana efter Johan B eftersom jag visste att han var mycket snabbare än mig, det var ganska bra för då fick jag annat att tänka på. Och plötsligt var det han som hejade på mig. Det gjorde de närmsta km lite lättare och plötsligt var jag vid vändpunkten.

Vid 25 km började det kännas väldigt drygt i benen och vid 30 km började det göra ont i låren och då blir det ju på nåt sätt lite trevligt också, det är då det börjar på riktigt och man kan räkna nedåt, fast varje nedförsbacke gör ont. Tillslut var det bara 5 km kvar och det är ju ingen fara, så då var det bara att pinna på. Min taktik att springa lugnt och gå vid varenda vätskestation och dricka och eventeullt äta utan att stressa fungerade för tillslut såg jag Stadion torna upp framför mina ögon. Då kunde jag välja att springa två km till eller att springa direkt i mål och då ville jag direkt till upploppet då man såg alla i publiken heja. Jag trodde ju att Johan och PG skulle vara där och heja så jag ökade på upploppet med mina stumma lår men de hade tyvärr inte hunnit dit, jag hade varit för snabb. Hade räknat med runt 5 timmar och nu blev det runt 4:30.

Efter målgången fick jag en medalj och ett glas mousserande vin, och faktiskt en snygg finisher-tröja. Killarna mötte upp mig på ett tag senare och jag var verkligen supernöjd efter loppet. Allt hade varit så bra den dagen, vädret, loppet stämningen, formen, sluttiden, känslan, det var bara glädje med att springa och jag bara njöt.