Öppet Spår del 4

När jag pratat klart med Petter kände jag att nu var det bara att ge järnet in i mål. Petter och Johan trodde att de skulle hinna ner till min målgång och det gav mig ny energi och ju fortare jag kom fram desto snabbare skulle pinan försvinna. För ont gjorde det, främst i ryggen och ljumskarna. Varje chans att kura ihop sig för att få lite mer fart kurade jag så länge jag bara kunde för att sträcka ut ryggen. Fyra km kvar, tre km kvar. Det var verkligen långa km i slutet när man visste att målet var inom räckhåll. Två km kvar, det tog lång lång tid innan 1 km-skylten dök upp. Men oj var det var skönt när jag såg den. Åkte vidare och tillslut kom upploppsrakan, jag kunde se skylten över målet och förstod att jag var nära.

Stakade för allt i världen, för Johan och Petter och för mig själv. När jag körde under skylten vet jag att jag fortfarande var osäker på om det var över, det kanske är någon meter till tänkte jag och åkte några metrar till för att vara riktigt säkert. Sen kände jag bara en stor lättnad och hur mina ögon blev lite blanka och jag ringde Johan. De var fortfarande hemma, de hade inte hunnit iväg. En liten besvikelse kom för att ingen sett mig defilera i mål, inga bildbevis på vad jag presterat skulle finnas, men den tanken försvann genast och en salig blandning av nöjdhet och trötthet, men mest lättnad kom över mig och jag gick ut till vägkanten och väntade in killarna. Ringde syrran och Erik och berättade för dem hur helvetisk jag tyckte att det varit att åka. Ge det en vecka sa Johan, då vill du åka igen. Knappast sa jag.

Nu har det gått några dagar och vem vet säger jag helt enkelt. Det var för mig en prestation utan dess like när jag nu i efterhand förstår hur bra det faktiskt gick, även om tiden inte låter så bra så var det riktigt bra eftersom spåren var så dåliga fick alla dåliga tider. Det här är saxat från Vasaloppets hemsida.

”Efter att de 6600 deltagarna idag på söndagsmorgonen gett sig iväg för att åka Öppet Spår, öppnade sig plötsligt himlen och det började vräka ner snö. På mindre än en halvtimme föll det hela 10 cm och sedan har det fortsatt att snöa hela dagen. I Hökberg har det under dagen kommet mer än 20 cm! För första gången i Vasaloppets historia bestämde vi oss därför för att köra med pistmaskin i spåret under pågående lopp, säger spårchef Kjell Johansson. Tre pistmaskiner har jobbat hela dagen med detta. Dessutom har vi två bandvagnar med packplåtar och sex skotrar med spårutrustning. Alla fordon har åkt i bägge riktningarna. Vi har gjort allt som står i vår makt för att få till bra skidspår till så många som möjligt. Men vi har nio mil att preparera så det tar sin tid, avslutar Kjell.”

Åker jag igen så kan det ju bara gå både lättare och snabbare.

Imorgon är det det riktiga Vasaloppet så då är det bara att ställa klockan för att följa allt från början kl 07:30 på SVT. Min kompis Ellinor ska åka för första gången och hon har inte seedat sig så vi får verkligen hoppas att hon hinner ta sig förbi så många som möjligt och ända fram till mål för fysiken har hon. Lycka till!

Öppet Spår del 3

Nu var jag äntligen halvvägs och enligt rykten den lättare biten kvar. Kommer kanske en halv km innan pjäxan åker ur igen. Det var bara att börja svära, känna ilskan och undra varför allting skulle jäklas just idag. Bestämmer mig för att vända om istället och raggar upp en vallasnubbe och ber honom ta bort all snö och is från bindningen med värmepistolen. Det verkar funka och jag konstaterar att det inte alls var så mycket lättare i spåret nu, visst kom det en del utförslöpor men även uppförsbackar. Jag kunde inte heller slappna av utan kollade då och då ner på vänsterfoten för att se att bindningen satt åt. Dessutom började det snöa, och det var lite grann som i Nalle Puh, det snöade och snöade, och det snöade och snöade… Spåren blev dåliga och snön som föll på de redan snötunga träden gjorde att några åkare då och då fick en rejäl snöskur över sig men som tur var slapp jag det. Kände att jag började få skavsår på hälarna, men jag vågade inte stanna för att plåstra om dem, ville inte riskera att skidan skulle åka av igen.

Kom till Oxberg och förstod att det var mindre än tre mil kvar. Förstod att det skulle gå vägen, en riktigt skön känsla. Då och då kom det en skoter och gjorde nya spår, men de var ganska mjuka och det gick inte att glida så som man önskat. Körde vidare till Hökberg och började nedräkningen mot målet. Ju snabbare jag kom iväg och började åka desto snabbare skulle det här vara över. Nu började det gå lättare eftersom det var mer utför än uppför, det började skymma och när jag äntligen kom fram till Eldris hade de tänt lampor så det var verkligen mysigt och nu visste jag att det var nära.

Några marschaller lyste upp spåren innan vi kom till elljusspåret. Hörde en man säga att de som kommer nu kommer att hinna i mål, jag hade aldrig kollat på klockan efter första kontrollen så jag gick på känsla. Åkte lite lugnare nu när jag visste att det skulle gå vägen, tyckte att det var mindre folk i spåren. Blev omåkt av ett par som åkte på rad och småpratade så jag tog rygg på dem för att få höra deras röster för jag var trött på mina tankar och kilometerräkningar.

I c:a en km åkte jag efter tills jag fick nog, jag hade ju krafter kvar så jag ökade takten och åkte om några till. Telefonen ringde, men med målet så nära struntade jag i att svara, åkte vidare och det ringde igen. Svarade och hörde Petter berätta att Johan åkt i mål och att han själv träffade på snöret i Hökberg. Åh så drygt, 7,1 mil och så får du inget för det, förutom ett rejält träningspass. Surt och orättvist, hade vi börjat åka direkt på morgonen hade det nog inte varit något problem. Jag sa till Petter att det här var det dummaste jag någonsin gjort. Vilken idiotisk idé jag fått, jag kunde inte förstå hur man kunde utsätta sig för 9 mil skidor. Ok med 3 eller 4,5 mil, men 9 mil, det tog aldrig slut. Petters kompis Gina skulle åka Öppet Spår för andra gången dagen efter och jag sa att jag verkligen inte kunde förstå det, hon måste ju vara ännu dummare.

Öppet Spår del 2

Efter Smågan började jag få skavsår under mina stortår så då jag kom fram till Mångsbodarna stannade jag till vid sjukstugan och tejpade tårna, dum som jag var så tejpade jag inte hälarna. Fyra km innan Risberg trampar en tant på min skida, pjäxan åker ur bindningen så det var bara att hoppa ut ur spåret och försöka få fast pjäxan. Det gick inte, försökte få bort så mycket snö som möjligt från både skida och pjäxa, men det gick verkligen inte, jag försökte, i mina mått säkert tio minuter, men det gick verkligen inte att knäppa fast bindningen. Ögonen tårades av förtvivlan, men det fanns inte så mycket annat än att sätta pjäxan på skidan ändå och försöka åka vidare. Sakta gick det och flera gånger fick jag stanna för att försöka sätta foten rätt, fick lite medlidande av en man som åkte om mig och när jag äntligen kom fram till Risberg kunde jag få bort så mycket snö och is att bindningen gick igen.

Yes, jublade jag och började åka vidare, hann några km innan pjäxan lossnar igen. Då fick jag verkligen den där känslan av att kanske ge upp, det hade varit tunga spår och jag hade redan åkt över fyra mil och var både less och nöjd över vad jag gjort. Sen kom jag på att det inte går att ge upp, då hade jag missat ett dop och en 60-års fest för ingenting. Kom att tänka på vad den store Petter sagt till mig som sen blev mitt motto ”Går det inte så vill man inte tillräckligt mycket”. Det var bara att skida vidare.

Det kom några uppförsbackar så då tog jag skidan i handen och sprang upp på sidan för att kunna komma fram på nåt sätt. Började få känslan att det här inte kommer att gå vägen, det kändes som om jag nästan stod still i spåren och att jag skulle förlora alldeles för mycket tid för att hinna i mål om det skulle fortsätta. Kämpar mig fram någon/några km till och försöker då och då trycka fast bindningen utan resultat tills jag ser två killar vid sidan av spåret som jag tillslut ber om hjälp. En av dem petar ut is ur bindningen och pjäxan fastnar. Jag tackar dem ödmjukast och åker vidare till Evertsberg.

Öppet Spår del 1

Här kommer ett mastodontinlägg om hur det var att åka Öppet Spår. Det blev så långt att jag kortat ned det och kommer att dela upp det. Det kanske blir en följetong som avslutas på själva Vasaloppsdagen. I alla fall så var det en riktigt bra helg som jag vill minnas. Det började med att vi gjorde ett stopp hos Ina och Tommi som faktiskt blev föräldrar igår. Grattis! Vi laddade med god mat och trevligt sällskap innan resan fortsatte. Vi njöt av att se vita vackra vinterlandskap torna upp och någon mil innan Mora hamnade vi i en bilkö som enligt trafikinformationen på radion var två mil lång. Som tur var ringde vi Petter och fick tips om en genväg som gjorde att vi kunde köra förbi en bra bit av kön.

I Mora installerade vi oss i Ginas morfars hus. Johan vallade skidorna en sista gång och på söndagsmorgonen ringde kl 03:45 eller nåt annat galet tidigt. Vi gjorde oss i ordning och tog sen bussen mot Sälen som gick mellan kl 5-5:30. Vi kom till Berga där starten gick och skidade iväg framåt 7:40.

Den första backen tog aldrig slut, den var tre km lång, men kändes mer som trettio. När jag kom upp på ett krön och pustade ut så kom ännu ett. Saxade vidare tills äntligen alla krön var slut. Började känna av hungern och kunde tillslut börja nedräkningen till Smågan. Njöt av de vackra vita vidderna och såg med skräckblandad förtjusning på skyltarna: 86 km till Mora osv. Tillslut nådde jag fram till Smågan.

Min mamma

Min mamma fyller år idag. Grattis! Hon är bra på alla sätt och det är faktiskt ganska roligt hur man märker när man fått distans till föräldrarna hur mycket de faktiskt betytt och hur man tar efter vissa saker. Jag börjar då och då komma på mig själv med att göra "som mamma gör".

När jag kommer hem är det bästa jag vet en lugn och tyst stund så jag kan gå igenom posten och läsa lokaltidningen utan att bli störd. Den mening jag oftast säger är ”Sänk ljudet” när Johan ser på TV. När jag städar vill jag helst vara ensam, och det tydligaste av allt, som jag inte förstod hur det kunde gå till var hur mamma kunde rabbla flera olika namn innan hon kom på rätt. Nu gör jag det med, det var helt otroligt hur jag höll på i helgen med att kalla Johan för ”Petter, Pat… Johan”, eller Petter för ”Pe, Jo… Petter”. Varför blir det så? Bara så ni vet, min mamma är bäst.

Det händer...

Snart bär det av. Hela veckan har vi varit oroliga för att inte bli sjuka och nu kan jag inte fatta att imorgon blir det ju faktiskt redan imorgon det smäller. Johan har laddat med Vitargo och jag med C-vitaminer och halstabletter. Vi får helt enkelt se hur det här kommer att gå.

Imorgon tar vi bilen och gör ett lunchstopp i Karbenning innan vi fortsätter mot Mora, det börjar bli nervöst i alla fall. Johan oroar sig för vädret och vallningen, jag för att kanske inte ta mig i mål. Men det ska visst inte vara så kallt så jag slipper nog oroa mig för mina händer.

Nu ska vi nog börja packa och sen är det nog bara och gå och lägga sig.

God natt.

Bild nr 6

Petter var på besök i helgen och förutom att skriva ett blogginlägg till vår ära passade han på att utmana mig att lägga upp den sjätte bilden ur den sjätte mappen. Eftersom jag sitter på jobbet har jag bara en mapp och den sjätte bilden är batmobilen. Vi såg den när vi var på konferensresa i Lissabon för några år sedan. Första kvällen vi var ute körde den runt i staden i full fart med både polisbilar framför och bakom, men dagen efter stod den still så då kunde kameran åka fram, dock inte min. Jag utmanar Anna att göra samma sak.

Ett leende krusar mina läppar

Det är sol ute så jag log hela lunchpromenaden. Ikväll skippar jag kören för att åka skidor i Handen, klart väder, några minus och strålande sol. Det låter lovande, synd bara att man inte är ledig idag så man kan åka när det är ljust.

Det var föresten alldeles ljust när jag gick till jobbet i morse, det var trevligt. Till helgen kommer Petter och det blir ju också trevligt.

Ska man kanske bo på landet?

I lördags låg dimman tät och efter att vi tränat på förmiddagen bestämde vi oss för att möta upp Calle på stan för en fika.

Årets första semla: 36 kr * 2
Svart kaffe: 28 kr * 2
Parkering c:a 3 tim : 172 kr !!!

Priserna är inte lite hutlösa här.

Uppstigning

När vi kliver upp på vardagarna börjar först Johans klockradio att spela, fem minuter senare för att även jag ska vakna ringer min mobil med en hemsk melodi på hög nivå. Idag när min mobil väckte mig på riktigt märkte jag att jag låg och vickade på mina fötter. På radion spelades låten Womanizer och mina fötter rörde sig i takt med musiken och det gick inte att sluta.

När jag bodde hemma hade vi lyxen av att mamma ringde från jobbet kl 7:30 och sa åt oss att gå upp på morgonen. När man väl hade svarat i telefon var man inte länge sugen på att gå och lägga sig igen. Men en morgon när jag gick i högstadiet så vaknade jag inte av att mamma ringde. Hon ringde och ringde men jag sov vidare. Tillslut gav hon upp och ringde istället min granne som sprang över och ruskade om mig för att jag skulle vakna. Ni skulle bara veta hur förvånad jag blev.

Kvarnen vid Gammlia

Idag fyller min kusin år. Grattis! När han var liten kallade han nationalsången för Erika-sången, eftersom han trodde att man sjöng ”gläd Erika sköna” istället för "glädjerika sköna". Det lever jag på än idag när jag behöver bli glad.

Har haft en superhelg med mycket skidor, sammanlagt blev det kring 3 mil och det känns nu i både rygg och ljumskar. Efter att vi åkt i Gammlia-spåren var jag hur glad om helst för att det var så roligt, när jag åkte i den brantaste backen så hade jag så bra glid att det nästan blev otäckt. Magen stannade kvar i halsen när jag susade ner i full fart.