Efter Smågan började jag få skavsår under mina stortår så då jag kom fram till Mångsbodarna stannade jag till vid sjukstugan och tejpade tårna, dum som jag var så tejpade jag inte hälarna. Fyra km innan Risberg trampar en tant på min skida, pjäxan åker ur bindningen så det var bara att hoppa ut ur spåret och försöka få fast pjäxan. Det gick inte, försökte få bort så mycket snö som möjligt från både skida och pjäxa, men det gick verkligen inte, jag försökte, i mina mått säkert tio minuter, men det gick verkligen inte att knäppa fast bindningen. Ögonen tårades av förtvivlan, men det fanns inte så mycket annat än att sätta pjäxan på skidan ändå och försöka åka vidare. Sakta gick det och flera gånger fick jag stanna för att försöka sätta foten rätt, fick lite medlidande av en man som åkte om mig och när jag äntligen kom fram till Risberg kunde jag få bort så mycket snö och is att bindningen gick igen.
Yes, jublade jag och började åka vidare, hann några km innan pjäxan lossnar igen. Då fick jag verkligen den där känslan av att kanske ge upp, det hade varit tunga spår och jag hade redan åkt över fyra mil och var både less och nöjd över vad jag gjort. Sen kom jag på att det inte går att ge upp, då hade jag missat ett dop och en 60-års fest för ingenting. Kom att tänka på vad den store Petter sagt till mig som sen blev mitt motto ”Går det inte så vill man inte tillräckligt mycket”. Det var bara att skida vidare.
Det kom några uppförsbackar så då tog jag skidan i handen och sprang upp på sidan för att kunna komma fram på nåt sätt. Började få känslan att det här inte kommer att gå vägen, det kändes som om jag nästan stod still i spåren och att jag skulle förlora alldeles för mycket tid för att hinna i mål om det skulle fortsätta. Kämpar mig fram någon/några km till och försöker då och då trycka fast bindningen utan resultat tills jag ser två killar vid sidan av spåret som jag tillslut ber om hjälp. En av dem petar ut is ur bindningen och pjäxan fastnar. Jag tackar dem ödmjukast och åker vidare till Evertsberg.
Yes, jublade jag och började åka vidare, hann några km innan pjäxan lossnar igen. Då fick jag verkligen den där känslan av att kanske ge upp, det hade varit tunga spår och jag hade redan åkt över fyra mil och var både less och nöjd över vad jag gjort. Sen kom jag på att det inte går att ge upp, då hade jag missat ett dop och en 60-års fest för ingenting. Kom att tänka på vad den store Petter sagt till mig som sen blev mitt motto ”Går det inte så vill man inte tillräckligt mycket”. Det var bara att skida vidare.
Det kom några uppförsbackar så då tog jag skidan i handen och sprang upp på sidan för att kunna komma fram på nåt sätt. Började få känslan att det här inte kommer att gå vägen, det kändes som om jag nästan stod still i spåren och att jag skulle förlora alldeles för mycket tid för att hinna i mål om det skulle fortsätta. Kämpar mig fram någon/några km till och försöker då och då trycka fast bindningen utan resultat tills jag ser två killar vid sidan av spåret som jag tillslut ber om hjälp. En av dem petar ut is ur bindningen och pjäxan fastnar. Jag tackar dem ödmjukast och åker vidare till Evertsberg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar