Nu var jag äntligen halvvägs och enligt rykten den lättare biten kvar. Kommer kanske en halv km innan pjäxan åker ur igen. Det var bara att börja svära, känna ilskan och undra varför allting skulle jäklas just idag. Bestämmer mig för att vända om istället och raggar upp en vallasnubbe och ber honom ta bort all snö och is från bindningen med värmepistolen. Det verkar funka och jag konstaterar att det inte alls var så mycket lättare i spåret nu, visst kom det en del utförslöpor men även uppförsbackar. Jag kunde inte heller slappna av utan kollade då och då ner på vänsterfoten för att se att bindningen satt åt. Dessutom började det snöa, och det var lite grann som i Nalle Puh, det snöade och snöade, och det snöade och snöade… Spåren blev dåliga och snön som föll på de redan snötunga träden gjorde att några åkare då och då fick en rejäl snöskur över sig men som tur var slapp jag det. Kände att jag började få skavsår på hälarna, men jag vågade inte stanna för att plåstra om dem, ville inte riskera att skidan skulle åka av igen.
Kom till Oxberg och förstod att det var mindre än tre mil kvar. Förstod att det skulle gå vägen, en riktigt skön känsla. Då och då kom det en skoter och gjorde nya spår, men de var ganska mjuka och det gick inte att glida så som man önskat. Körde vidare till Hökberg och började nedräkningen mot målet. Ju snabbare jag kom iväg och började åka desto snabbare skulle det här vara över. Nu började det gå lättare eftersom det var mer utför än uppför, det började skymma och när jag äntligen kom fram till Eldris hade de tänt lampor så det var verkligen mysigt och nu visste jag att det var nära.
Några marschaller lyste upp spåren innan vi kom till elljusspåret. Hörde en man säga att de som kommer nu kommer att hinna i mål, jag hade aldrig kollat på klockan efter första kontrollen så jag gick på känsla. Åkte lite lugnare nu när jag visste att det skulle gå vägen, tyckte att det var mindre folk i spåren. Blev omåkt av ett par som åkte på rad och småpratade så jag tog rygg på dem för att få höra deras röster för jag var trött på mina tankar och kilometerräkningar.
I c:a en km åkte jag efter tills jag fick nog, jag hade ju krafter kvar så jag ökade takten och åkte om några till. Telefonen ringde, men med målet så nära struntade jag i att svara, åkte vidare och det ringde igen. Svarade och hörde Petter berätta att Johan åkt i mål och att han själv träffade på snöret i Hökberg. Åh så drygt, 7,1 mil och så får du inget för det, förutom ett rejält träningspass. Surt och orättvist, hade vi börjat åka direkt på morgonen hade det nog inte varit något problem. Jag sa till Petter att det här var det dummaste jag någonsin gjort. Vilken idiotisk idé jag fått, jag kunde inte förstå hur man kunde utsätta sig för 9 mil skidor. Ok med 3 eller 4,5 mil, men 9 mil, det tog aldrig slut. Petters kompis Gina skulle åka Öppet Spår för andra gången dagen efter och jag sa att jag verkligen inte kunde förstå det, hon måste ju vara ännu dummare.
Kom till Oxberg och förstod att det var mindre än tre mil kvar. Förstod att det skulle gå vägen, en riktigt skön känsla. Då och då kom det en skoter och gjorde nya spår, men de var ganska mjuka och det gick inte att glida så som man önskat. Körde vidare till Hökberg och började nedräkningen mot målet. Ju snabbare jag kom iväg och började åka desto snabbare skulle det här vara över. Nu började det gå lättare eftersom det var mer utför än uppför, det började skymma och när jag äntligen kom fram till Eldris hade de tänt lampor så det var verkligen mysigt och nu visste jag att det var nära.
Några marschaller lyste upp spåren innan vi kom till elljusspåret. Hörde en man säga att de som kommer nu kommer att hinna i mål, jag hade aldrig kollat på klockan efter första kontrollen så jag gick på känsla. Åkte lite lugnare nu när jag visste att det skulle gå vägen, tyckte att det var mindre folk i spåren. Blev omåkt av ett par som åkte på rad och småpratade så jag tog rygg på dem för att få höra deras röster för jag var trött på mina tankar och kilometerräkningar.
I c:a en km åkte jag efter tills jag fick nog, jag hade ju krafter kvar så jag ökade takten och åkte om några till. Telefonen ringde, men med målet så nära struntade jag i att svara, åkte vidare och det ringde igen. Svarade och hörde Petter berätta att Johan åkt i mål och att han själv träffade på snöret i Hökberg. Åh så drygt, 7,1 mil och så får du inget för det, förutom ett rejält träningspass. Surt och orättvist, hade vi börjat åka direkt på morgonen hade det nog inte varit något problem. Jag sa till Petter att det här var det dummaste jag någonsin gjort. Vilken idiotisk idé jag fått, jag kunde inte förstå hur man kunde utsätta sig för 9 mil skidor. Ok med 3 eller 4,5 mil, men 9 mil, det tog aldrig slut. Petters kompis Gina skulle åka Öppet Spår för andra gången dagen efter och jag sa att jag verkligen inte kunde förstå det, hon måste ju vara ännu dummare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar